Historik
Egna produktioner
Våren 2012
GENOM DEN TRÅNGA PORTEN
Scen: Södra Teatern
Text: Karen Armstrong
Textbearbetning: Sara Lindh
Regi: Rickard Günther
Projektioner: Peter Lundquist
Kostym: Maria Felldin
På scen: Sara Lindh
Presscitat:
”Stark Sara Lindh i kamp mot tiden”
”Sara Lindh är en stor skådespelerska som precis vet hur hon ska ta in den stora
salongen, möta publiken en och en och
överbrygga den stora existentiella ensamhet
som rollen bär.”
”Rickard Günther har precist och rytmiskt regisserat detta monodrama om skuld, underkastelse och oskuld. Spelmässigt är uppsättningen en stor
framgång med fin exakt närvaro.”
Lars Ring SVD
2009-10
Carola & jag
Scen: Teater Giljotin/Riksteatern/
Radioteatern/Parkteatern
Text: Sara Lindh
Regi: Jonna Nordenskiöld
Scenografi: Christina Ramberg
Mask: Sara Klänge
Ljus: Patrik Bogård
På scen: Sara Lindh
Presscitat:
”Sara gestaltar sig själv med styv
säkerhet och sympatisk humor”
”Storslagen frigörelse från ikonen Carola”
”Tät fysisk och musikalisk”
SVD
”En alldeles underbar syn”
Expressen
”Det är skickligt roligt och originellt gjort”
Aftonbladet
”Mästerligt framfört”
UNT
”En riktigt höjdare”
Teater Stockholm
2007-10
Onda sagor
Scen: Uppsala Stadsteater/Stockholms
stadsteater/Blixten & co
Text: Pär Lagerkvist
Idé och urval av texter: Sara Lindh
och Matti Bye
Kompositörer: Matti Bye och
Kristian Holmgren
Scenografi: Peter Lundquist
Ljus: Lucia Sampognaro
På scen: Sara Lindh, Matti Bye
och Kristian Holmgren
Presscitat:
”Lagerkvist oemotståndligt framförd”
”Det har blivit en finstämd och stämningsrik
föreställning, som fångar stråk i den
lagerkvistska diktningen som bör ha utsikter
att tilltala en publik, som söker en stunds inre
samling från allt som annars lockar och drar.
Sara Lindh ger texterna en personlig och
eftersinnande tolkning med påfallande gehör
för deras skiftande stämningar och egenart.
I Peter Lundquists av musikinstrument översållade
scenografi deltar också två musiker, Kristian Holmgren
och Matti Bye. Det är även den sistnämnde som bistått
skådespelaren vid urvalet.”
”Det finns en rikedom på känslospår, tankeriktningar och livserfarenheter i det här texturvalet som kommer till ett alltigenom mästerligt framförande genom Sara Lindhs försorg. Den beledsagande musiken med många dissonanser i klangen återger atmosfären, fungerar som rytmiska kommentarer eller framhäver mycket effektivt pulsen och andningen i Lagerkvists ofta mångstämmiga noveller och dikter. Men det är Sara Lindhs förmåga att underordna sig texterna, använda sig som ett verktyg för dem och låta den egna skådespelarpersonligheten bli en resonansbotten för hela föreställningen som gör den så oemotståndlig.”
Bo-Ingvar Kollberg, UNT
”Sagoglans i mörkret”





”Kropp, röst och musikalitet. Sara Lindh och en cirkusskrotig tvåmansorkester putsar varsamt fram i sagoglansen.”
”Är det ingen skillnad på tal och sång för Sara Lindh? De framstår som samma uttrycksmedel där hon skickligt använder kropp, röst och musikalitet för att trollbinda sin publik. Hon sjunger text och hon gestaltar sång. Det är oupphörligt fascinerande att se på när hon gör detta i musikteaterföreställningen på C/O Stockholms Stadsteater.”
”Instrument, klädhängare, änglavingar, en gunghäst och annan bråte bildar med de tre på scenen en skräpromantisk liten teatermusikmaskin som strålar ut de vackraste syner och ljudbilder mot oss: onda vuxensagor om grymhet, girighet, makt, människan och överheten, livets lagars obegriplighet, döden, men också om kärleken.”
”Det är mörkt, men det finns tröst. Precis det som kan vara den omslutande kraften i en stund när man får en vidunderlig saga uppläst för sig. Med kropp, röst och musikalitet.”
Maina Arvas, Nummer
2007
Astrid Lindgrens skattkista
Scen: Stockholms konserthus
Text: Astrid Lindgren / Sara Lindh
Regi: Jonna Nordenskiöld
På scen: Sara Lindh och
Kungliga filharmoniska orkestern
Till minne av Astrid Lindgrens 100-årsdag.
Ej recenserad.
2003
Lulu´s lovsång
Scen: Teater Galeasen
Text: Frank Wedekind
Bearbetning: Sara Lindh
Regi: Rickard Günther
Scenografi: Peter Lundquist
Kostym: Maria Felldin
På scen: Sara Lindh,
Niklas Fransson
och Bebe Risenfors
Presscitat:
SVD 030519
Egensinnig och vacker lovsång
till kärleken
”Uppsättningen färgas framförallt av
Sara Lindh som är en person med stor
utstrålning. Hon har en stark komisk ådra
och en fantastisk energi och närvaro som
gör att stycket går från att vara tragedi till ett
slags bittersöt komedi. Lulu har blivit beskriven
som ett vilt, vackert djur, på en gång oskuld
och bortom all moral men trots allt ett offer för en borgerlig moralism.
Här blir Lulu mer Sally Bowles än en martyr för förljuget dekorum.”
”Det solkiga sekelskiftet övergår här till ett livsrusigt 1920-tal som delvis liknar en tidig Brecht, som ju Rickard Günther kan så väl.”
”Sara Lindh är en naturkraft och alldeles märkligt lik en ung Annalisa Ericson. Publikkontakten, blicken och jävlar-anammat men också den rent fysiska uppenbarelsen, det starka genom det späda – en brygga slås över generationer.”
”Sångpartierna är formidabla uppvisningar av euforiska kval. Lulus liv och drama blir en röd tråd, en skissad bakgrund men inte så mycket mer: en arketypisk gestalt mer än en roll som här tolkas och gestaltas.”
”Vackert är det och mycket egensinnigt, en dryg timmas lovsång till kärleken hur eländig och smutsig den än kan synas.”
Lars Ring, SVD
”Saras lovsång”
”Rickard Günther och Sara Lindh har omarbetat Frank Wedekinds två enaktare om Lulu från sekelskiftet, till ett romantiskt sångdrama för en person och två musiker, utmärkta Bebe Risenfors, bas, och Niklas Fransson, piano.”
”Vilka mästerverk dessa slagdängor blir när Sara Lindh sjunger.”
”Lindhs röst är mörk och sensuellt grumlig, eller klar och längtansfull. Hon glider naturligt fram och tillbaka mellan tal och sång. Hon behärskar både komedi och tragedi och hon sjunger strålande bra.”
”Jag älskar Lulu. Jag kallar henne Sara.”
Gunilla Brodrej, Expressen
”Lulus kusligt sceniska närvaro”
”Det är med en närmast kuslig närvaro och en alldeles självklar scenisk auktoritet som Sara Lindh spärrar upp ögonen, knycker med fingrarna eller intar teatraliska poser.”
”Detta är inget mindre än en stor liten föreställning, en sällsynt lyckad konstellation mellan teater och musik som vet att balansera svärtan mot ett lockande tilltal.”
Claes Wahlin, Aftonbladet
2000-03
Koko - the birdgirl
Scen: Teater Galeasen/Parkteatern/
Malmö festivalen
Sångtexter: Tom Waits
Svenska texter: Gerhard Hoberstorfer/
Linda Boström Knausgård
Manus och Regi: Öllegård Goulos
På scen: Sara Lindh, Jan Radesjö,
Magnus Fritz och Ulric Johansson
”Låt mig falla genom fönstret med konfetti
i mitt hår, och höra hur du längtar med ett
ord för varje tår”, sjunger Sara Lindh i sitt
öppningsnummer. Men hon faller inte, och
det gör inte Koko heller.”
”Spröda, längtande och fulla i fan är de
båda två som hos Parkteatern under Eken
på Djurgården, blir en och samma kvinna.
Samma Koko som säkert är både koko och
pippi där bakom pannbenet, men som ännu
mer är älskansvärd och förförande oväntad.”
”Smala axlar ruskar om den smala
svandunsboan. Ett barnsligt trul gömmer sig
bakom rovdjursbett. En röst halkar omkring bland Tom Waits ord, de ord som ibland slår ut som blåklockor i spruckna pilsnerbuteljer och andra stunder är trötta, dova och tunga av cynism och den klarögde iaktagarens vrede.”
”Regissören Öllegård Goulos har skakat till varietécocktail med tilltugg av bittermandlar för Sara Lindh och hennes musiker Jan Radesjö, Magnus Fritz och Ulric Johansson.”
”Sara Lindh halkar som sagt men hon vet exakt vart hon vill och skall. Ofta vill hon till exempel pricka direkt, bita till och med full och djup klang för upp något särskilt ur skuggorna i de Waitska texterna.”
”En röst halkar omkring bland Tom Waits ord, de ord som ibland slår ut som blåklockor i spruckna pilsnerbuteljer. Svårt att säga vad som fängslar mest, de öden som besjungs och berättas eller det sätt varmed Sara Lindh gör det.”
”Ömt och försiktigt lyfter hon fram dem och håller dem en bit ovan det tunga kompet. Och musikerna parerar så behändigt, blåser luft under de vingbrutnas sista fjädrar och Ulric Johanssons bas pumpar ensamma hjärtan fulla med mod.”
”Koko finns med i Tom Waits musikal ”The black rider” men genom Sara Lindhs försorg har hon stigit från roll till Tom Waits uttolkare. Kanska behöver man vara lite koko för det. Under Eken i parken får man hur som helst vad Koko lovar: ”that little something that you cant get at home”.
Pia Huss, DN
2003
Molnfri bombnatt
Scen: Teater Giljotin
Text: Vibeke Olsson
Bearbetning: Sara Lindh
Regi: Öllegård Goulos
Scenografi:
Kostym: Öllegård Goulos
På scen: Sara Lindh
”Ögonens allvar väcker åskådaren”
”…Molnfri bombnatt ställer helt andra
frågor än ”Sju tre” Sara Lindh spelar den
olyckliga Hedwig, och det är ur hennes
intensiva närvaro som frågan till slut
kommer helt naturligt: blir skulden mindre
om bödlarna själva lider när de ser offren lida? Det är ett porträtt med stor tyngd…”
”Hon rör sig med koreografisk utförlighet och har en talteknik som ställer många yngre skådespelare i skuggan…gå till Teater Giljotin, där publiken som vanligt- och i ordets bästa mening- sätts på hårda prov…”
Leif Zern, DN
”Krevader av minnen”
”Molnfri bombnatt är en text om människor som vänder sig bort i stället för att protestera.”
”Molnfri bombnatt, liksom Sju tre av Lars Norén, visar människorna bakom den mask av Ondska som efter- och omvärld ofta sätter på rasister och fascister. Det är en text som komplicerar mer än förklarar men som visar att skäl aldrig är enkla och att inga lösningar kommer ur förenklingar…Molnfri bombnatt är en rik text…”
”Sara Lindh, som förut imponerat stort via Black Rider och Stjärnfall, hittar mycket skickligtden vuxna sorgen, flickivrigheten, kärleken och den lögn som faller sönder bit för bit.”
”Och medan Hedwig berättar- och tiden står stilla- dundrar tunnelbanetågen förbi på andra sidan källarväggen. En perfekt slumpartad dramatisk effekt: plötsliga momentana dån växer och dör bort, som av bombkrevader eller som från en okänd framtid”
Lars Ring, SVD
Hösten 2014
Hade premiär på Chaplin -
den bitterljuva historien om blomsterflickan,
estradören och deras arma söners olycksaliga öde
Scen: Örebro länsteater i samarbete med
Smålands Musik och Teater.
Manus: Sara Lindh
Regi: Rickard Günther
En viss Charles Spencer Chaplin föddes 1889, son till två engelska varietéartister. Uppväxten var hård, rena Dickensromanen. Fadern dog, mamman blev sinnessjuk och brodern blev sjöman. Pojken Chaplin lyckades överleva på gatan, utfattig och utmärglad – innan han tog sig till USA. För exakt 100 år sedan skrev han manus till sina första stumfilmer – verk som ständigt återkommer till bilder han själv varit del av. Ett vardagsvåld som han upphöjer till fars – som för att över huvud taget stå ut med eländet. Chaplin klev redan som femåring upp på varietéscenen – där är hans rot, som han delar med Beckett.
Välkända skådespelaren och sångerskan Sara Lindh har läst ”Chaplin. A life” av psykoanalytikern Stephan Weissman och skrivit en pjäs på temat traumatisk barndom omvandlad till konst. Stycket har just haft premiär på Örebro länsteater, iscensättningen spelas under slutet av året på Smålands Musik & Teater i Jönköping. Sara Lindh har lekt med varietéformen och med jämna mellanrum lagt in kupletter från tiden – förra sekelskiftet – men med nyskriven text som på olika sätt kommenterar skeendet. Hon låter Chaplin skriva/iscensätta sitt och föräldrarnas liv, bryter, tar om, ger mer och mer detaljer.
Scenbilden är enkel, klassisk kulissteater med projektioner. Ensemblen får leka med melodram och stumfilmsspel och tar ut svängarna rejält – spelar mot publiken med hjärta och smärta och ständiga blinkningar. Också under raden av klassiska ”dårhusskidringar”. Om man så vill blir den nya pjäsen ett slags variant på O’Neill-dramat ”Lång dags färd mot natt”, och därmed del av en Noréntradition, exempelvis. En vaudevilletragedi.
Hela ensemblen imponerar. Anders Hambreus gör med fin närvaro en berättarroll som gör stycket aningen brechtianskt. Kalle Malmberg är alldeles utmärkt som gänglig, rastlös Sydney. Peter Jansson spelar flera obehagliga roller med bra svärta och Petter Andersson gör pappa Chaplin livsoduglig.
”Chaplin” handlar mer om en barndom än om en vuxen stjärna – även om den visar hur självbiografiska många av filmerna är. Här får modern Hanna huvudrollen, hon som blir sexuellt utnyttjad, gifter sig med en alkoholist och kämpar med sin schizofreni. Malin Berg gör ett laddat porträtt som skär allt mer ner mot benet, mot förtvivlan och själslig nöd. Första akten slås delvis ihjäl av alla omtagningar men efter paus klarnar pjäsen till ett starkt, besjälat drama.
Lars Ring SVD